Mattias Bladh

En dygd är inget man föds med. En dygd är inte personliga egenskaper. En dygdig person gör alltid det mest dygdiga i varje situation. Det är baserat på sunt förnuft. Den person vet alltid vad som är rätt och gör aldrig fel. Det låter som en utopi?
Exempel: En icke dygdig person är, för att ta ett exempel, Fredrik Reinfeldt. Men det finns många icke dygdiga personer – även i vänsterpartiet. Kan inte alla vara dygdiga då? Nej, det går inte. Vissa har det. Vissa har det inte. Vad är då en dygd? Något storartat i varje situation, kanske går tvärtemot vad andra tycker, men det är det enda rätta.

Jag vet inte vad det är med de som är födda från tidigt 90-tal och framåt (grovt räknat), men någon vidare musiksmak har den breda massan inte. Jag förstår inte hur Katy Perrys ”I kissed a girl” kan bli en sån världshit – ja, den hetaste låten i hela världen, typ…
Man blir rädd, för detta är inte någon bra musik. Ur en musikalisk synvinkel är det – visserligen catchy – utvecklingsstört och komponeringen är…ja, där ska vi inte ens diskutera. Det är smör. Det är inte musik. Oljud snarare. Det gäller det mesta på hitlistorna som spelas runt om i världen och Sverige. Amy Mcdonald då? Säljer som smör – det blir jag också rädd för. Fy fan, rent ut sagt. Har de som köper denna skit någon smak över huvud taget? Om de bara visste om riktig musik, som man kan hitta utanför mainstream-världen. Visst kan det hända att bra musik tar sig in på hitlistorna runt om i världen också, men det är inte ofta nu för tiden (annat var det under tidigt 90-tal). Men jag kanske har fel? Jag tror inte det. Jag tror väldigt många tycker likadant, och det är dags att markera nu.

Jag vet inte vad det beror på, men Sverige blir allt sjukare. Då menar jag individer i vårt land som av en eller annan anledning står utan jobb och kanske social gemenskap. Det är lätt att fördöma dem, men några riktiga argument finns inte. Speciellt psykiska sjukdomar är svårbotade och faktum är att det är riktigt svårt att bli av med dessa symptom. Möjligen kan de komma tillbaka till arbetslivet någon gång i livet. Men de kommer aldrig bli riktigt botade. Det är min personliga uppfattning. Det skrivs ut oändligt mycket antidepressiva preparat (för mycket) som allt som oftast inte hjälper. Det är en evig kamp att hitta rätt medicin och många gånger finns det inte någon rätt medicin. Vad gör vi med dessa personer? Jag vet inte. Inte jaga dem med blåslampa, som olika myndigheter gör. Det gör att dem mår ännu sämre och inte vill vi att staten ska ha den rollen? Fortsättning följer…

Denna härliga vintersport. Betydligt roligare att se än ishockey. Fast det kalla vädret, som det ofta är på bandy, kunde man ha sluppit. Men det är väl en del av charmen, undrar om alla hallar kommer kunna bevara kulturen?

Jag vet inte. Kanske är det ett blankskott, eller ett långskott långt över ribban. Sikta mot stjärnorna, helt enkelt. Men vi tidiga 80-talister (jag är född 1983, en kylig oktober) verkar aldrig växa upp. Jo, vi skaffar visserligen jobb, men vi beter oss inte som våra föräldrar vill att vi ska göra. Vi vill – mest av allt – dra ironiska skämt, sitta i soffan och spela tv-spel och äta chilinötter och klia oss i skrevet. Eller är det helt normalt? Vi tycker också att dagens musik är ett skämt. Mest av allt – i alla fall jag – blickar bara tillbaka på den tidiga alternativa 90-tals rocken. Men det är andra tider nu; gillar man inte Katy Perry så är man ute. Då väljer jag att vara ute. Så länge jag har mitt sinne i behåll.

Hon drömde om det ljuva livet. Hon skulle snart fylla 18 och snart skulle hon gå ur gymnasiet. Livet lekte; hon hade en pojkvän som brydde sig om henne och ett hyfsat bra betalt jobb väntade på henne när hon slutade skolan till sommaren. Men först en underbar sommar med sol och bad. Det blev en underbar sommar. Stadig temperatur och knappt några regnmoln på hela badsäsongen. Jobbet gick också bra även om det var lite långtråkigt – telefonförsäljarjobbet hade sina nackdelar, men de positiva fördelarna övervägde. Med jobbet kom lägenheten, en fin bostad fast med något smal balkong. Det får fungera, tyckte hon. Det var ju i alla fall en väldigt fin inredning som inte behövde bekostas något. Nästa dag var hon på väg till jobbet, men längtade redan hem, för pojkvännen skulle komma över och de skulle äta en fin middag.
Hon kom aldrig till jobbet, en bilist körde över henne när hon gick över övergångsstället. Bilisten var kraftigt berusad och dog också vid den fasansfulla kraschen som färgade asfalten röd.

Varför nu detta?
Intresserad över vad som driver människor att agera som de gör. Varför vissa ser ned på andra, varför vissa tycker att pengar är mer viktigt än vänskap och kärlek. Bland annat. Detta är en introduktion till filosofi och normativ etik – min personliga åsikt, bör påpekas.

Vad för slags människor bör vi vara?
Inte helt lätt att svara på. Alla har sina egna moraler, en del håller sig bestämt till någon specifik inriktning: pliktetik, dygdetik, rättighetsetik, miljöetik, feministik etik, utilitarism, etc…
Normativ etik är ett komplext ämne och egentligen kan man hitta bra lösningar om man ”kompletterar” med olika läror. Men jag tycker att man bör hålla sig till en etik – så långt det är möjligt – för att inte tappa trovärdigheten och falla in i hyckleri.
De jag kommer ta upp på min blogg hoppas jag ska intressera dig. I detta inlägg kommer jag bara ge lite kort information om olika etikinriktningar, för att sedan i inlägg efter inlägg, fördjupa mig och ge exempel som Du kan fundera på och ge dina reflektioner över.
En kort förklaring:
Dygdetik: en människa som alltid gör det bästa valet i en situation. Inte några medfödda personliga egenskaper utan mer förnuftbaserad.
Rättighetsetik: jag har, exempelvis, rätt till X och har rätt att bruka x precis som jag vill. Inget kan ta mig ifrån x, oavsett vad lagen säger.
Pliktetik: plikter och förbud som vi, förnuftiga människor, måste följa.
Utilitarism: välj den lösning som får bäst konsekvenser för alla. Finns varianter.
Miljöetik: har träd också ett egetvärde?
Feministik etik: har kvinnor och män olika syn på etik och moral?
Egoism: får jag göra vad som helst i egenskap av en fri människa?

Fortsättning följer…

Bensodiazepiner är en grupp läkemedel som började användas i Sverige under 1960-talet. I vårt land är Sobril den mest vanliga receptutskrivna formen av Bensodiazepiner. Ett internationellt accepterat standardmedel som används vid sjukliga ångesttillstånd, tillfälliga sömnstörningar och lindrigare former av oro och ångest. Under 2000-talet har användningen av dessa läkemedel ökat lavinartat och sällan har detta ”nedåttjack”, som det kallas i missbrukarkretsar, varit så lättillgängligt. Följande går att läsa på Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysningens hemsida: ”Det måste betecknas som anmärkningsvärt att kategorin allmänläkare står för så stor del av den totala förskrivningen.”
Konsekvenserna av detta är att det i dag finns tusentals människor i Sverige, i olika åldrar, som använder bensodiazepiner och som inte klarar sig utan dem. Människor som använder läkemedlet för ofta och som har tappat kontrollen fullständigt. Bensodiazepiner är mycket beroendeframkallande och kallas i folkmun för ”torrsprit”. De har samma effekt som alkohol – och kombineras detta ihop med alkohol, vilket inte är helt ovanligt bland användarna, så kan konsekvenserna bli ödesdigra.
Min personliga syn på saken: Katastrof. Både för läkarens legitimitet och patienten. Sverige skriver ut ofantligt mycket mer än alla andra skandinaviska länder, mycket mer än till exempel Tyskland. Det är väldigt lätt att få det utskrivet. I regel räcker det med ett enkelt formulär till din vårdcentral på nätet. Tro mig, när jag säger detta: Du kan lika gärna använda exctasy eller någon annan olaglig drog. Det är samma sak. Ska vi fortsätta på detta viset? Ska vi fortsätta att droga ungdomar och vuxna för att slippa se dem lida? Bättre är att satsa på terapi och antidepressiva läkemedel som inte är beroendeframkallande. Det värsta som kan hända är när drogerna vänder sig emot dig om du slutar.

Det är fasligt varmt, jag öppnar fönstret till ingen nytta. Fyra väggar. Betong. Ett ljud hörs från elementet och knackningar hörs från väggen intill. Jag faller i sömn och drömmer ofta om samma tema: skräck i alla dess former. Populärkultur, Alice Bah, Rottweiler-hundar, kräkningar, maskar. 03:15: Täcket är fyllt med blod och jag grips av panik -  vad ska jag göra? Hjärtat rusar sakta men säkert upp till en 100-meterslöpares nivå och får mina redan förtvinade muskler att krampa. Det är helt svart i lägenheten. Allt är knäpptyst. Inget blod på täcket. Det hörs ingenting. Jag somnar.

”Män som onanerar ofta och har mycket sex när de är unga löper större risk att drabbas av prostatacancer enligt ny forskning.”, uppger Aftonbladet i en ny artikel.

Snacka om journalistik på hög nivå…
”Men skillnaderna är så små att jag inte skulle råda människor att ändra sina sexvanor”, säger Anna Bill-Axelson, specialist i urologi till Aftonbladet.
Ovanstående text är klippt ifrån Aftonbladets artikel 26 januari. Tydligen har 800 män deltagit i en studie anordnat vid universitetet i Nottingham som sedan presenterats på sciencedaily.com. Hälften har diagnosen prostatacancer och den andra hälften är friska som en nötkärna. De har sedan fått svara på frågor om sina sexvanor och då har det framkommit att de som hade haft mer sex, eller onanerat mer, löpte en större risk att drabbas av prostatacancer.
”Vi fann ett betydande samband mellan prostatacancer och den sexuella aktiviteten i 20-årsåldern samt onanivanor i 20- och 30-årsåldern”, säger läkaren Polyxeni Dimitropoulo i artikeln.”
Man kan visst få cancer av allting nuförtiden. Beklagligt att Aftonbladet skrämmer upp läsarna i onödan. Jag tänker i alla fall inte ändra några sexvanor. Får jag cancer så får jag cancer. That´s it. Håller ni med?